Exponering

ISO

ISO-grader är ett värde på kamerans/sensorns ljuskänslighet (ISO 100, 200, 400, 800 osv).

En av de största fördelarna med digitala kameror är att man kan byta ISO så ofta man vill. ISO användes även på den analoga tiden (där den även gick under namnet ASA eller DIN). Då ändrade man ISO genom att köpa olika film. Man kunde till exempel använda Kodak's T-MAX 100 (100 ISO/ASA) eller TRI-X 400 (400 ISO/ASA). Det gick alltså inte att ändra sig mitt i en rulle utan man fick vackert fota upp den film man hade i kameran först.

När man använde hög-ISO film fick man ett allt mer tydligt korn i bilderna - något som många idag tycker är ganska charmigt som effekt. Tyvärr är digitalkamerorna sämre på den biten. Digitalkameror får brus som är allt annat än vackert. Ju högre ISO man har desto mer färgbrus (tänk gamla mobilkameror som var notoriska på den biten) får man. Men kamerorna förlorar också de fina detaljerna i bilden. Däremot vill jag poängtera att många moderna digitalkameror kan uppnå ISO-värden som man på den analoga tiden endast kunde drömma om.

Ett bra utgångsläge är att alltid försöka hålla sig på bas-ISO eller så nära det som möjigt. Nästan alla kameror presterar bäst kring ISO 100-400, och ju högre man ställer ISO't desto brusigare blir bilderna. Moderna kameror har ISO-tal på över 25'600, även om de är tveksamt användbara. En Canon EOS 550D har möjlighet att höja till ISO 6400, men redan på ISO 1600(?!) börjar man tappa en del kvalitet på bilderna.